Vissa liv är väldigt komplicerade, tänk om det vore jag..

Jag har upplevt mycket och mer än dom flesta 22 åringar har.

Mitt liv innan har gjort mig till den Jag är, även om det var ett grymt öde till mötes.

Som en gammal vän sa, som fortfarande finns i  mitt hjärta, "Olika är människors öde" Dom orden är så RÄTT.

Hans öde blev att den sista man såg var Han i soffan med flaskan i handen, nu finns han inte mer.

1 år har gått, Jag har fortfarande inte sörjt, jag fattar verkligen inte att Han är borta, han svarade inte på mina samtal, sms eller när Jag ringde på.

3 månader efter att han gått bort fick Jag reda på det, du kan tro att han som sa det fick sig en smäll, jag trodde inte mina öron.

Den gamle mannen som var den enda som förstod mig, mitt tankesätt, mitt sätt att vara och fungera, han accepterade det till fullo.

Gammal vis man brukar Jag börja med när Jag berättar om honom, han var för mig en gåta hur han klarade av att leva det liv han levt.

1 år sen som sagt och Jag vet fortfarande inte om han är begravd och var isåfall eller om han blev kremerad som önskat.

Jag har kvar hans mobilnummer, nycklar Ja i princip allt som tillhörde honom finns kvar hemma hos mig.

Inte en enda tår har Jag fällt för honom, eftersom jag inte fått se att Han inte finns kvar i livet, inget som meddelat mig, inte en enda jävel har sagt någonting även fast person papper och sådant fanns hemma hos honom.

Era elaka jävlar, en dag får ni vad NI förtjänar.

För mig är han fortfarande levande, i kropp och själ.

Kan höras hans gamle hunds tassar på golvet, kan känna att han kommer upp till mig i sängen som han brukade.

Kan också känna hans illaluktande rök/sprit lukt.

Jävligt sjukt men otroligt sant och kan nästan säga att jag saknar det.

Det var där Jag befann mig i en jobbig period i mitt liv.

Han var alltid där, inget körkort hade han, men bil och hämtade och körde mig dit Jag behövde komma.

Det känns bra att skriva av sig om detta, det kanske är ett rop på hjälp?

Måste få skriva mina känslor och kanske komma till instinkt att han Faktiskt är borta, men det dröjer....än idag finns den gamle mannen i mina tankar och kan ibland se honom i andra människor - Jävla smålänning *ler*

Många jobbiga perioder i mitt liv har Jag haft.

Dålig uppväxt med styvfar som sitter som insmort.

Första förhållande som varade i tre år av misshandel och våldtäkt.

Min hund kom Jag ifrån.

Ska Jag skriva allt här så tråkar Jag ut alla..

Ska däremot ta upp min 3 års period med den som förstörde mitt liv totalt.

Ska först börja med att Det där livet gjorde mig till den Jag är idag.

Självsäker som F*n, inget och ingen som sätter sig på mig och kan ta för mig, för många är det negativt, men att komma ifrån någonting sådant är det bara POSITIVT!

Vi hade samma intresse - Djur.

Där föll vi. Där fanns nog inte någonting annat mellan oss än djuren.

Ormar, ödlor och hundarna. Han hade 2 och Vi hade 1.

Han hade reptiler och Jag föll, det var det enda.

Mina plågsamma 3 år med en sådan idiot.

Jag går inte i min Fars fotspår och smäller folk på käften till höger och vänster, knarkar eller dricker sprit som en svamp, däremot har Jag bara tagit emot en massa sådan skit.

Går min egen väg och har kommit en bra bit på vägen.

Känslor, tankar och vissa ärr finns kvar.

Våldtäkt och misshandel går väll hand i hand?

Jag har nog kommit över det, i flera år har Jag haft ilska mot det svinet och alltid tagit ut det på andra, visst har man slagits för att man ville ha ut aggression pga honom, men det finns nog inte kvar. Jag vet att han mår dåligt för att det enda han hade kvar var en stol när Jag drog, Jag gottar mig så åt det, Jag har stött på honom ute, tittar gör han, men mest för att Jag lyckats klara mig bättre än honom. INGEN längre sätter sig på Mig. Tackar Jag honom för!!!

Berättar mer...

Hunden igen, bråk och tjat och ännu mer gnäll.

Varför får min hund inte vara en hund?

Han luffsar sina rundor, går och gnäller lite för att vilja bli klappad och tittar med sina kloka fina bruna ögon, ibland kan till och med min Ängel puffa med nosen för att Han ser att Jag är ledsen..

Det sårar när man inte kan acceptera honom, för gör man inte det, så respekterar man inte mig som människa.

Hunden fanns i mitt liv, och fanns där i 3,5 år innan Du kom in i bilden, ändå säger du till mig att göra mig av med honom?

MIN GUDAGÅVA? Aldrig i mitt liv.

Mitt hjärta, kropp och själ, det går inte då kan Jag inte leva!!

Varför får han inte andas min luft?

Gå bredvid mig vart Jag än går?

Han svansar vackert bredvid och går i sina egna tass spår.

Han skäller inte på någon, gör inget oväsen alls, kan hantera alla situationer och har upplevt mer än dom flesta hundar, kan umgås med allt och alla och är en bra förebild för många små, men ändå så ska Jag göra mig av med honom!?

Nää, han är mitt liv och Han är mitt allt, begär inget av mig när du själv inte kan stå upp till det.

Han var med på jobbet idag, min gamle man har sovit och haft det jättebra ändå retar du dig, du fick ett ultimatum idag av mig.

Antingen gräver du ner din stridsyxa med min hund, eller så vet Du vart dörren är, det vet inte han!!!

Hur kan man vara svartsjuk på en hund? Då har det gått för långt.

Jag går min egen väg och har alltid gjort det, varför inte bara acceptera?

Det går inte ens att prata med Dig, du e rent av hopplös och till och med att Vara med!!

Jobbigt......